Regnig höstdag

Även om jag nu har landat fysiskt och faktiskt sitter framför datorn på kontoret igen känns den mentala resan tillbaka som att den fortfarande pågår och kommer nog att göra ett tag till.

Den korta promenaden i regnrusket som jag själv har till kontoret på Volvo GTT fick mig att återigen tänka på de förhållanden som de barn och ungdomar som vi mötte under resan växer upp under och som jag skulle vilja lyfta fram än en gång.

De flesta barnen på Somfula Highschool spenderade minst ett par timmar per dag på att gå till skolan och många av eleverna fick göra detta utan att ha ätit någon frukost och utan att veta om dom skulle få någon mat den dagen överhuvudtaget. Fattigdomen som stora delar av befolkningen i Sydafrika lever i som begränsar tillgången till mat och kläder är ett ständigt problem men detta står i skuggan av problemet med HIV och AIDS. AIDS skördar dagligen liv vilket gör att många av eleverna är föräldralösa vilket även gör att de inte har någonstans att ta vägen då skoldagen är slut utan istället driver omkring längs vägarna. Dessvärre händer det att ungdomarna förlorar framtidstron när de har slutfört highschool inte har råd att fortsätta studera så ser dom sin enda väg framåt i livet att träffa en man och skaffa barn vilket dom då gör och som ofta leder till att dom smittas med HIV.

Besöket hos en familj på landsbygden gav även detta bestående intryck där kvinnorna var de som skötte om hemmet, lagade mat, tog hand om barnen. Ja dessa kvinnor gjorde verkligen allt! Det enda männen i familjerna gjorde var att se efter djuren ett par gånger per dag och istället för att hjälpa till med hushållsarbetet och allt annat som behöver göras så spenderades tiden med att dricka det hembrygda ölet som kvinnorna bryggt.

Även misären i kåkstäderna (som många här på bloggen skrivit om tidigare) är riktigt svår att ta in. Obehagskänslan som spreds sig i kroppen är svår att beskriva då vi blev inledda i ett rum på ca 8 kvm där det endast fanns tre sängar och en microvågsugn. I ett rum med tre sängar bodde tre familjer med ca fem familjemedlemmar i varje familj. Det kändes som om vi gick rakt in i deras privatliv utan att egentligen ha blivit välkomnade vilket kändes otroligt fel. Speciellt då de som faktiskt bodde i rummet låg och sov under tiden vi var där. Trots känslan av hur fel det kändes att klampa in dessa människors liv utan en egentlig inbjudan så  hade det varit svårt att förstå hur hemska förhållanden människorna här lever under utan att faktiskt ha gått in i husen.

Med ovan i åtanke är det inte svårt att förstå varför Dan Olfosson (ägare till Epsilon) startade Star For Life 2005 för att göra världen till en bättre plats. Tillsammans med ett flertal andra sponsorer har Star For Life fram tills idag lyckats starta totalt 100 skolor som ger ca 100 000 studenter möjlighet att tillsammans med ca 3000 lärare sträva mot en bättre tillvaro med hopp och framtidstro. I programmet för eleverna ingår även en mobil testklinik där eleverna har möjlighet att testa sig för att få reda på sin status, d.v.s. om de bär på HIV eller inte samtidigt som de coachas i att fortsätta sikta mot sina drömmar då de lär sig att man kan leva med HIV.

Star For Life gör ett enormt arbete och skillnad för så många människor och jag hoppas att det kommer att forsätta på samma sätt. Jag vet att jag kommer att berätta om det fantastiska arbetet som görs för alla jag möter i framtiden!

Minnena och vännenerna från denna resa är för mig guld värda och något som jag kommer att ta med mig i olika situationer resten av livet!